Jag är lite nervös och samtidigt spänd av förväntan. Idag ska jag nämligen tillbaka till sjukhuset på repetitionsinskolning. Det var ett helt år sedan jag jobbade där senast och nu är det en massa tankar som far genom huvudet på mig. Mest funderar jag över barnen. Hur många som fortfarande lever. Hur många som fått somna in, uppsvullna av kortison, fulla med smärtstillande, omgärdade av nallar. Förra sommaren var det ingen som dog. Eller jo, en liten tjej, men det var innan jag började.

Jag tänker mycket på tonåringarna, mina värsta men samtidigt bästa. Fjuniga och rangliga, släpande sina tunga ben efter sig med droppställningen som trogen följeslagare vid varje steg. Det var då jag gick in på toaletten och grät en skvätt. Det är skillnad på sjuka små barn och sjuka större barn. Hur mycket de förstår. Småttingarna är ofta så livliga. Som små yrväder far de omkring på sina sparkcyklar i sjukhuskorridoren, snurrar in sig i droppslangar och rycker ut nålar. De större barnen är mer vaksamma. Tysta. Sorgsna. Och jag måste förhålla mig inte bara till deras sjukdom och min rädsla utan även till deras rädsla, deras sorg.

Funderar även över personalen, hur många som är kvar där sedan förra sommaren. Tror inte att det är så många vikarier i år, men förstår egentligen inte varför. Det visar sig. Redan klockan halv två idag faktiskt.