Vi hade bedside-undervisning idag som sista moment på lungmedicinplaceringen. Skitbra! Först satte vi oss ner med vår handledare och repeterade statussekvensen (inspektion - palpation - perkussion - auskultation, i den ordningen) och vad man kan tänkas hitta vid olika lungsjukdomar och tillstånd. Dämpning, nedsatta andningsljud, vokalfremitus, förändrad rörlighet i thorax, ronki, krepiterande rassel, blöta rassel, bronkiella andningsljud, etc etc.

Därefter gick vi runt till olika patienter på avdelningen och fick undersöka dem efter bästa förmåga. Tanken var att vi skulle få träffa patienter vars diagnos vi inte redan kände till och jag måste säga att det kändes som en liten seger varje gång man konstaterade t ex nedsatt rörlighet i thorax, nedsatta andningsljud och dämpning på ställen som sen visade sig stämma prick överens med patientens lungröntgen! Att äntligen känna att man har lite koll, att man faktiskt kan lita på sina egna sinnen och de fynd man hittar. Stor skillnad jämfört med i början av medicinkursen (för att inte tala om under diagnostikkursen). Mer och mer doktor för varje dag som går!

Det blev även en hel del artärblodgaser under lungplaceringen, ofta flera om dagen. Skönt när man lyckas få lite rutin på saker som tidigare varit läskigt, att sticka nålar i folks radialisartärer och tvingas böka runt tills det kommer blod i sprutan kan kännas rätt olustigt ibland.

Emfysem

Pneumoni

Tumör

(Bilder lånade härifrån.)

Även om vi officiellt går 7e terminen nu måste vi skriva om dagen med ambulansen under "Bråttomkursen". Alla kursdeltagare fick nämligen gå varsitt pass med ambulanspersonalen i Solna.

Mitt pass började med att ta intensivvårdsbussen (den enda i Sverige), till Astrid Lindgrens sjukhus för att köra en några dagar gammal pojke till flygplatsen. Han flögs till Sverige efter födseln för vård pga mekoniumaspiration (inandning av fosteravföring vid förlossningen), en ganska vanlig komplikation. Nu var han tillräckligt bra för att få åka hem. Intensivvårdsbussen är stor som en turistbuss och utrustad som en intensivvårdsavdelning. I den kan mycket svårt sjuka patienter transporteras långa sträckor (både inom Sverige och utomlands) och samtidigt vara övervakade.

När uppdraget utförts var det dags för lunch på stationen. Vi hann bara ett par tuggor innan larmet gick. Oklar svimning löd informationen. Jag balanserade min kycklingwrap bak i ambulansen och försökte få i mig några bitar men fick snart ge upp. Det gick för fort. När vi kom fram hade mannen kvicknat till. Ambulanspersonalen tog blodtryck, kapillärt glukos och ställde frågor mm. Det beslöts att pat behövde köras till sjukhus så vi gav oss iväg. Efter snabb överrapportering och ambulansjournalskrivning åkte vi mot stationen igen. Då kom ännu ett larm om oklar svimning. När vi anlände hade pat kvicknat till och hon beslöts behöva åka till sjukhus. Jag blev tillfrågad att åka med bak i ambulansen och ta anamnes och status på vägen in! Absolut! På med pulsoximeter, syrgas på grimma och blodtrycksmätare. Kul att få göra lite nytta också. 

Efter att ha lämnat kvinnan på sjukhus var dagen slut för min del. Jag åkte hem med en händelserik dag bakom mig, faktiskt en av de roligaste dagarna på kursen. 

Måste erkänna att jag är grymt avundsjuk på alla som fått gå "bråttom"-kursen. Den var mitt 1:ahandsval men tyvärr blev jag bortlottad till klin fyskursen "Utökad Diagnostik och Monitorering av Den Svårt Sjuka Patienten". Låter ju intressant nog men tyvärr duggar det inte tätt med svårt sjuka patienter på klin fys, eller patienter över huvud taget när man tänker efter.

Jag har tillbringat 4 av de 5 SVK-veckorna i mörka rum tittandes på bilder av patienter som jag aldrig fick träffa eller lyssnat på folk som lyriskt berättar om sina fina maskiner. Men Ja Ä Inte Bitter...... bara aningen mindre kliniskt kunnig än vad jag var innan jag började denna tråkkurs.

Till kursens försvar måste jag dock säga att vi hade 1v på Anestesin som var riktigt bra, anestesi är mkt mer än vad jag trodde. Trevliga människor oxå :)

Nej, jag är glad att få vara tillbaka på Medicinkursen med riktiga placeringar och riktiga patienter som jag både får prata med och klämma på.

Idag börjar vi sjunde terminen (av elva) på läkarutbildningen! Det går framåt systrar och bröder! Medicinkursen fortsätter, och först ut VT-09 är tre veckors klinikplacering. För dem som precis gått Bråttomkursen i akutmedicin känns det extremt ovant att sitta på arslet flera timmar på raken och ronda, men hur det har varit för de andra kurserna är i skrivande stund oklart. Det skulle vara kul med lite uppdateringar på bloggen från andra SVK också!

Nu befinner sig terminen verkligen i ett terminalt stadium och examinationerna är i full gång på Bråttomkursen som vi tidigare skrivit som här på bloggen. Dagens moment var det så kallade OSCE-provet, ett lite småstressigt prov som går ut på att man ska ta sig igenom åtta olika stationer, där varje station tar ca tio minuter.

Fyra av stationerna låg uppe på Kliniskt Träningscentrum (KTC) och där blev vi grillade i bl a hjärt-lungräddning, lumbalpunktion, intubering och ett patientfall på SimMan-dockan. Sen var det bara att rusa ner till akuten och fortsätta med att försöka hitta fri vätska i buken på en av våra stackars handledare med hjälp av ultraljud. (Kul arbetsdag, ligga på en brits från nio till halv tre medan stressade kandidater kladdar ner en med gel och manglar ens mage och revben med en ultraljudsprobe.) Fick också tolka blodgaser, EKG:n samt utföra defibrillering och extern pacing på en patient (fantasifullt uppbyggd av en hopvikt landstingsfilt med skjorta runt) nere på akuten. Stressigt men faktiskt rätt kul eftersom man inser att man lärt sig en hel del på dessa intensiva veckor.

Vi genomgår alltså de sista skälvande dagarna som T6:or nu...och vissa har redan pillat bort den översta (vita) namnbrickan på rocken och ersatt den med den ljusblå T7-lappen vilket egentligen är fusk, eftersom det inte är förrän på måndag som medicinkursen fortsätter! I maj väntar sedan världens härligaste tenta på ett års internmedicinstudier tillsammans med infektion och hud som vi också läser under våren. Ingen rast, ingen ro - precis som vanligt alltså!

Jaha, då var det återigen dags att pallra sig till sjukhuset, vad fort ett lov springer förbi. Man skulle ju hinna med så mycket och komma utvilad till skolan. Lite si och så med den saken men det kändes rätt ok att vara tillbaka ändå. Det är dock 1,5 v kvar innan vi får räkna oss som T7:or, först ska våra studentvalda kurser examineras. 

De av oss som går "bråttomkursen" och är på akuten sista placeringsveckan kastades in i hetluften direkt. I alla fall två av oss. Inom loppet av några min kom nämligen två hjärtstopp in på larm som vi kandidater blev tillfrågade om vi ville hjälpa till att komprimera. Självklart, hur ofta får man chansen att öva det vi lärt oss på HLR-kurserna skarpt? Trots viss nervositet innan gick det mesta på autopilot. Ansvarig läkare talade om var man skulle stå och sedan var det bara att köra. Inte mycket tid till att tänka alltså. Det var inte heller så dramatiskt som man hade kunnat tro. Alla visste vad de skulle göra och jobbade fokuserat med det. Man fick verkligen känna på hur jobbigt det är att komprimera, trots att vi var två som turades om blev man helt slut. 

Tyvärr slutade det inte lyckligt, det gör det oftast inte vid hjärtstopp. Endast 8,4 % av de som får hjärtstopp överlever. Det kändes tungt att det inte gick vägen men det var en väldigt nyttig erfarenhet.