Jaha, då var det återigen dags att pallra sig till sjukhuset, vad fort ett lov springer förbi. Man skulle ju hinna med så mycket och komma utvilad till skolan. Lite si och så med den saken men det kändes rätt ok att vara tillbaka ändå. Det är dock 1,5 v kvar innan vi får räkna oss som T7:or, först ska våra studentvalda kurser examineras. 

De av oss som går "bråttomkursen" och är på akuten sista placeringsveckan kastades in i hetluften direkt. I alla fall två av oss. Inom loppet av några min kom nämligen två hjärtstopp in på larm som vi kandidater blev tillfrågade om vi ville hjälpa till att komprimera. Självklart, hur ofta får man chansen att öva det vi lärt oss på HLR-kurserna skarpt? Trots viss nervositet innan gick det mesta på autopilot. Ansvarig läkare talade om var man skulle stå och sedan var det bara att köra. Inte mycket tid till att tänka alltså. Det var inte heller så dramatiskt som man hade kunnat tro. Alla visste vad de skulle göra och jobbade fokuserat med det. Man fick verkligen känna på hur jobbigt det är att komprimera, trots att vi var två som turades om blev man helt slut. 

Tyvärr slutade det inte lyckligt, det gör det oftast inte vid hjärtstopp. Endast 8,4 % av de som får hjärtstopp överlever. Det kändes tungt att det inte gick vägen men det var en väldigt nyttig erfarenhet.