För oss som hade KUM (klinisk undervisningsmottagning) första veckan var allt på riktigt. Patienterna var riktiga patienter och inte en annan kandidat och de simulerade inte, åtminstone inte för vår skull.

En patient, som inte hette Charlie och inte luktade syntetiskt, hade ett alldeles äkta förmaksflimmer som skulle elkonverteras (typ lika med defribirllrlrlrla). Och en alldeles äkta kandis fick tillåtelse att trycka på knapparna på defibilrralrtorn. Det var tom lättare än att pressa ned knapparna i ordningen knapp ett, knapp två, knapp tre. För att underlätta eller av nervositet eller av någon annan anledning sa en riktig läkare stepawayfromthebedpeople och då sa kandisen nu kör jag! (hade inte hunnit fundera över det där med att riskera att snubbla på orden och tur var kanske det)

Kaboom! Och faktiskt, patienten, som absolut inte hette Charlie och det är hemligt vad han, eller hon, hette, heter, fick normal sinusrytm, dvs regelbundet och normalt. Hej o hå så lätt det kan gå.

Och inte så himla häftigt som det låter. Det allra bästa var att någon innan det hela frågade ut i luften om det inte är någon som kan polska? Och kandisen rusade genast fram för att ta chansen att utnyttja sina språkkunskaper i bästa Ali G-anda: Dzien dobry, jak sie masz?